Nu har det pågått ett tag, det här viruset vi saknar immunitet emot. Kollegor har förlorat uppdrag som gör att de går på knäna. Vi är, trots allt, lyckligt lottade som bor i ett land där trygghetssystemen fungerar. Staten ställer upp när hela landet stannar.
Men hur länge?
Vad kan vi lära? Att ha en buffert/pengar för oförutsedda utgifter. Det borde vi tänka på, för minst två månader iallafall.
Det är det ena.
Människor i vår närhet dör i förtid. Det är vi inte förberedda på...inga pengar i världen kan skydda oss från den sorgen. Det måste vi gå genom.
Sjukvårdspersonal jobbar häcken av sig, ibland utan rätt skyddsutrustning och utan risktillägg.
DE BORDE HA RISKTILLÄGG!!!
Vad gör jag? Jag jobbar med en fotoutställning jag skulle haft vernissage på den 25 april. Jag meddelade galleriet att jag ställer in och att jag förhoppningsvis kan ha den i höst. Det vet vi inte, men jag gör den klar för att hängas.
Jag jobbar också inom vården. Väldigt tacksam idag för att jag gick utbildningen när jag var ung. Idag är jag stödassistent, undersköterska och fotograf. Kollegor inom fotografi har skojat och hånat mitt val. Man ska BARA vara fotograf. Det andra valet är löjeväckande.
Idag är det inte löjeväckande. Idag är jag vårdpersonal i första hand. Fotografiet kommer sen.
Alla, var rädda om er så ses vi när detta är över.