Ett nytt vitt blad ska fyllas och få någon slags mening. Det gäller att ligga i, inte vara lat. Det kostar på, men det finns inget annat sätt. Att gå ut med kameran är att jaga. Det är nerv och liv. Att fotografera är att leva. Känslan är svår att beskriva. Det känns som att få in luft i lungorna, det pirrar i magen som när man är nyförälskad. Man är förälskad i livet. Och när den känslan infinner sig blir det bra, inte annars. Det går inte att försöka framkalla den, den bara infinner sig. Men det kräver rörelse, det går inte att stå still.
Jag känner mig lycklig över att jag inte har gett upp. Det hade varit alldeles för enkelt, men då hade det också blivit mörkt. Har du en gång upplevt den underbara känslan vill du dit igen och igen.
De som gett upp och tappat lusten eller passionen, kalla det vad man vill, skyller ofta på att den nya tekniken tagit död på allt. Det är sorgligt. Det är bara att lära sig den, utnyttja den. Grunden finns där alltid. Om det nu var så fantastiskt med den gamla tekniken, använd den då istället. Sätt in en rulle Tri-X i en analog kamera och gå ut och kör. Eller inse att det inte är tekniken som är din fiende. Det är du. Allting förändras hela tiden och har alltid gjort. Man kan välja att stanna eller att själv förändras med tiden. Finns något annat val? Man måste ju tillbaka till den där känslan, det är vad det handlar om.
Bilden är från ett projekt jag kallar Felis Catus. Det jobbar jag vidare med nu och det kommer bli en bok så småningom.
Så är det. Jag har flera projekt på gång och jag är bestämd med vad jag vill göra. Och då blir det så. Hur jag gör det är ointressant för betraktaren. Att börja är lätt, men det gäller också att avsluta. Varje projekt, varje plan ska sättas i verket och avslutas. Vill man hålla på måste man ta saker och ting på allvar, ta sig själv på allvar.
Annars kan man alltid skylla på tekniken;).