Coyoacán

Salsamusiken sköljer över mig. Det svänger och sångaren sjunger live. Han är bra! Det var längesen jag kände mig såhär levande. Det pulserar av liv i Coyoacán. Min första dag här och jag bor granne med Frida Kahlos blåa hus och kön att besöka det verkar aldrig sina. 

Imorgon ska jag leta upp Graciela Iturbides hus som lär vara ett arkitektoniskt mästerverk, av hennes son. Nu är det lite semester efter fem veckor på en helt annorlunda plats med arbete. Och dit ska jag snart igen.

Ett år sedan sist

Jag sitter nu i ett oerhört vackert hus målat med starka färger och med en djungelaktig grönska omkring. Sitter vid ett litet skrivbord i grönt med en stor målad blomma på bordsytan. Mitt fönster är vidöppet och röster glider in och förbi. Stadens ljud är avlägset här i denna oas, trots att den är alldeles utanför huset. 31 grader visar termometern.

Försöker jobba och samtidigt tillåta mig att ta in allting och förstå att jag är här nu. Vad var det jag skulle göra? Ett nytt projekt. Det gamla är klart och väntar på att gå i tryck.

Samlar tankarna och planerar med ännu okända människor för att jag ska få bilderna jag vill ha. 

Nu såhär, mitt på dagen, är ljuset obarmhärtigt. I morse gick jag till marknaden när de höll på att öppna. Morgnar och kvällar är bäst för arbete. Starka dofter, mörka händer som lastar upp frukt och grönsaker. Och den där lilla gumman som prompt skulle ha en peng för att jag skulle få en bild. 

Resort

Jag var på väg uppåt när skiten slog till. Metoden nu är att ta en dag i sänder. Försöka göra något bra just idag. Jag har hängt en utställning som invigs imorgon. Inget kramande, men istället kanske betrakta bilderna, för en gångs skull under en s.k vernissage. Nu ställs hon ut, hon på omslaget. Hon spökade för mig på hängningen och vägrade hänga rakt. Tolkar det som att hon är med i sin himmel. V.

Atelier Smedsby

Jag har ingen fotografisk utbildning i bemärkelsen Utbildning. Jag har egentligen inget intresse för fotografi heller. Jo, jag är nog mer nyfiken på människan bakom kameran om bilderna berör mig. Däremot har jag ett starkt behov av att uttrycka mig. Fotografer som brinner är ofta inte utbildade. Vad jag menar är att de som har något att berätta gör det oavsett skola eller ej. Jag kan inte teckna eller måla särskilt väl. Skriver hyfsat, inbillar jag mig, men det räcker inte för mig.
Jag har gått på en workshop i mitt liv och det var med Anders Petersen 1998. Den har varit avgörande på många sätt. Jag fick energi och en tro på att jag skulle fortsätta. Det har varit tufft. Jag har tvivlat så många gånger.
Det är inte att ha en anställning och gå till jobbet varje dag. Nej, man får själv vara motor och driva på. Ibland knackar det. Många ger upp. Det kan jag förstå, men ändå inte. För hur kan man leva om man tar bort det man måste göra, för att man är den man är?

Nu ska jag gå min andra workshop. Atelier Smedsby är en internationell workshop under ett år ledd av Margot Wallard och JH Engström. Nya marker att utforska, nya möten och en ny väg framåt. Alltid framåt.

Tack Konstnärsnämnden

Sakta har det börjat sjunka in att jag har fått ett arbetsstipendium från Konstnärsnämnden. Jag fick beskedet häromdan och det gör att jag får möjlighet att fortsätta med mina projekt. Så småningom. Osäkerheten har lagt sig en stund och istället infinner sig en lättnad. Ironiskt. Många fotografer har det tufft idag på grund av viruset. Men på något sätt har jag haft det långt innan det blev kris i hela världen. Det har alltid ordnat sig och det gör det säkert nu också, även om det tar tid. Det finns mycket man tillfälligt får skala ner på, men det går.

Det finns bara en väg och det är framåt.

Läget

Nu har det pågått ett tag, det här viruset vi saknar immunitet emot. Kollegor har förlorat uppdrag som gör att de går på knäna. Vi är, trots allt, lyckligt lottade som bor i ett land där trygghetssystemen fungerar. Staten ställer upp när hela landet stannar.
Men hur länge?
Vad kan vi lära? Att ha en buffert/pengar för oförutsedda utgifter. Det borde vi tänka på, för minst två månader iallafall.
Det är det ena.

Människor i vår närhet dör i förtid. Det är vi inte förberedda på...inga pengar i världen kan skydda oss från den sorgen. Det måste vi gå genom.

Sjukvårdspersonal jobbar häcken av sig, ibland utan rätt skyddsutrustning och utan risktillägg.

DE BORDE HA RISKTILLÄGG!!!

Vad gör jag? Jag jobbar med en fotoutställning jag skulle haft vernissage på den 25 april. Jag meddelade galleriet att jag ställer in och att jag förhoppningsvis kan ha den i höst. Det vet vi inte, men jag gör den klar för att hängas.

Jag jobbar också inom vården. Väldigt tacksam idag för att jag gick utbildningen när jag var ung. Idag är jag stödassistent, undersköterska och fotograf. Kollegor inom fotografi har skojat och hånat mitt val. Man ska BARA vara fotograf. Det andra valet är löjeväckande.

Idag är det inte löjeväckande. Idag är jag vårdpersonal i första hand. Fotografiet kommer sen.

Alla, var rädda om er så ses vi när detta är över.

På jakt

Jag är på jakt efter bilder till projektet som kommer bli min nästa bok. Hittade ingenting förrän vi kom till vår gata. Där bor ju katterna. Som om det bara skulle vara så.

Compañera

Ensam är (inte) stark. En fin klyscha. Och sann. Förr trodde jag tvärtom. Och nu förstår jag ju varför. Jag hade inte rätt människa bredvid mig i livet. Vi har det fint, min compañera och jag. Nu är jag glad att jag inte är ensam och stark längre.

Vi reser och har just kommit till en ny stad. Lagar den godaste maten tillsammans och imorgon ska vi upptäcka staden på nytt. Det är femton år sen vi var här sist. Har vi förändrats, har den? Det märker vi imorgon.

Lissabon

Lämnat ett mörkt, fuktigt och kallt Göteborg för en stund. Lissabon bjuder på bilder och annat perspektiv. Vandrar över 'de sju kullarna' på jakt efter något. En halvgalen kvinna satt vid vattenbrynet och matade måsarna...

Anteckningsbok och bra skor

När jag var yngre kunde jag gå i vanliga gympadojjor hur länge som helst. Nuförtiden gör fötterna ont efter ett par timmar på asfalt. Nu behöver jag ett par fotriktiga stabila skor eller sandaler, så jag kan fokusera på jobbet. En bra anteckningsbok behöver jag också. En aningen större och utan linjer. För linjerna begränsar mig till ord. Jag vill fylla den helt vilt, inga rader alltså.
En bra ryggsäck har jag redan.
Jag förbereder mig för flykt.

I yngre dagar ville jag bara bort från allt och andas in nya äventyr, nya erövringar och nya förälskelser.
Egentligen är allt precis som då, som när jag kunde gå i gympadojjor en hel dag. Jag har inte förändrats. Förutom att nu bär jag alltid på min kamera. Och det är inte så mycket flykt, utan mer jakt nuförtiden. En jakt på att hitta mig själv och att försöka förstå. Genom mina bilder.

Jag vill resa så lätt som möjligt. Det finns två skäl till det. För det första, jag kan koncentrera mig på annat än att kånka på bagage och för det andra är det lättare att ta sitt pick och pack och dra snabbt. Det är det avgörande. Jag lämnar bakom mig allt och drar. Jag ger mig själv möjlighet att få perspektiv.

Sedan vill jag hem och sparka av mig skorna. Öppna anteckningsboken och tömma kameran på vad jag har varit med om. Och förhoppningsvis förstå varför jag stack den här gången.