"Bästa bilden?"

Jag önskar att jag fick frågan, "Vilken är din bästa bild?". Det är naturligtvis upp till betraktaren, det vore förmätet att säga annat. Alla bilder är subjektiva. De flesta svarar på just den frågan, "Den bästa bilden har jag inte tagit ännu".
Men jag vill svara med den här bilden. Den kanske inte betyder något för dig. För mig betyder den vad allt handlar om. Jag säger inte mer än så om den.
Jag kommer förmodligen ha tagit en annan bild som är bättre, just då. Det beror på var man är i livet. När jag tog den här bilden använde jag en enkel kompaktkamera. Jag var på en fest i Peru. Då jag såg bilden, såg jag egentligen inte. Det kom sedan, mycket senare. Det är det som är så magiskt med att alltid bära på en kamera. Den gör mig mer lyhörd och öppen för vad som händer omkring mig. Utan kameran hade jag inte lärt mig om vad livet egentligen är.

Oskrivna blad

Premiärturen i maj i år som slutade i Påskallavik på väg mot Gotland. Vårt lilla fordon som kan ta oss vart som helst. Imorgon lägger jag på vintersulorna och Vilgot (så heter bilen, av olika skäl) agerar personbil, handlingsbil, kanske flyttbil, men inte campingbil över de kalla och mörka månaderna. Är det inte lysande? Allt-i-ett.
Ja, vintern är iallafall inte särskilt lysande.
Nu väntar nya äventyr. Vilket håll blir det åt? Långt bort iallafall. Kamerorna har väntat på mig alltför länge, men nu är lusten tillbaka. Jag älskar oskrivna blad.

Kameran

Jag är en svartvit fotograf och har alltid varit. Jag gör bara vad jag gjorde i mörkrummet när jag var analog, innan jag gick över till digital kamera för 10 år sedan. Därför jobbar jag fortfarande med gamla kameror, någon 10 år gammal, och det låter löjligt i digitala sammanhang. Men de har något, en enkelhet och de var närmast när film övergick till digitalt. Där är jag hemma. Kass dynamik, taskigt iso, allt som idag förädladts i nya kameror. Och som förlorat sin själ. Idag behöver du inte tänka, fantastiska bilder. Jag är inte där. Jag vill att det ska vara svårt att vara fotograf och skapa något. För skapandet, den kreativa processen är totalt utrotad i kamerabranschen idag.
Så, jag jobbar på med mina gamla kameror, som bara har det nödvändigaste. Och jag utvecklas hela tiden.

Vanja

Vanja, det är ett drygt år sen boken 'Resort' kom ut. Du var så entusiastisk, du tyckte om när jag fotograferade dig. Det betyder inget för dig nu. Ingenting. Men jag gjorde boken, jag gjorde den, Vanja. Vi skulle ses en dag efter din 46-årsdag. Du kom inte, för du låg på sjukhuset i koma efter en stroke och sen fick du en till. Din kropp klarade inte det. Jag fick veta att du inte hade det bra där på sjukhuset. Jag försökte besöka dig, men blev nekad. Du låg med fula trycksår och jag dog... Fick veta mer än jag ville. Nu ligger du begravd på Internationella kyrkogården och det kan jag inte förstå.
För mig finns du alltid.

Joker

Vet inte varför jag var så nyfiken på den här filmen, såpass att jag såg den strax efter premiärdagen. Jag känner inte till serien och de tidigare filmerna om Gotham City med Batman och Joker.
Men det var något som drog. Joaquin Phoenix har jag sett i flera roller och senast i 'Walk the line' om Johnny Cash. Han spelar nervigt och högst trovärdigt.
Och vilken roll han gör i 'Joker'! Som, i mitt tycke, kunde skippat seriefiguren helt och hållet. Det hade räckt med storyn om hur en människa kan hånas, kränkas så till den milda grad att det slår slint. En människa med psykisk ohälsa som blivit sviken av alla, ett offer för ett allt kyligare samhälle. Dagsaktuell, trots att det är 1981 i filmen. Ett politiskt och mänskligt ställningstagande. En av de sorgligaste filmer jag sett och hoppet som finns, trots allt, är galenskap.

En bild säger mer än tusen ord

En bild säger mer än tusen ord...kanske en klyscha, bestäm du. Hursom, sanningen bakom den här bilden kommer jag aldrig avslöja. Det är en hemlighet.
Men! Jag skulle gå i en liten workshop med Chia N. Löfqvist i gummitryck för ett antal år sen och jag valde den här bilden. Chia var en god vän och ville konsten, vad det än kostade.
Så vi satte igång. En lång och giftig process och Chia lät ingen av oss hantera det giftiga, det gjorde hon. Och jag frågade var hon fått alltifrån, hon var då mer en mussla än vanligt. Chia var den vackraste av musslor, så mycket inom sig, för ingen. Men i sin konst släppte hon loss sina drömmar och sina demoner. Nu är du någon annanstans, fina kvinna. Så mycket du gav oss, finaste Chia.

Uppåt och framåt

Jag befann mig på en av mina värsta resor en dag i juli. Nere på botten av mig själv var jag och visste inte vilken väg jag skulle gå. Uppåt eller nedåt. Försökte klara skallen och se vad som var viktigast. Jag reste mig sakta, la en saftig loska, åt dem, på asfalten bakom mig och bestämde mig för att bara gå uppåt och framåt.

Kamerateknik och inspiration

Man kanske tar en busstur ner till Malmö för att besöka en firma som rengör kamerasensorer. Man kanske letar upp ett trevligt kafé medan man väntar, dricker ett par koppar kaffe och tar en macka. Man kanske läser ur 'Hängiven' av Patti Smith. Man kanske sedan strosar runt på den gamla kyrkogården med sina labyrinter och tänker på vilka de en gång var, de som nu vilar där. Man kanske hittar en höstkastanj, som man smeksamt känner på i jackfickan. Man kanske sätter sig på en ledig bänk i solskenet och fortsätter läsa ur Smiths bok. Man kanske går lite och lyfter blicken mot okända fasader. Man kanske får inspiration att själv skriva ett litet stycke.

Sedan, kanske, kan man gå och hämta sina kameror och tänka på att det var ett kort, men fint besök i en annan stad. Kanske gör man det.