Rivstart

Imorgon är det nyårsafton och äntligen ligger ett nytt år framför oss. För mig är det viktigt med avslut. Det måste det vara. Jag behöver börja på nytt, ett nytt projekt. Och att avsluta är minst lika viktigt. Det gör jag nu. Det har varit en skittid i 2 1/2 år. Och det har jag inte tid med mer.
Så, jag känner på mig att 2020 blir ett bra år.
Jag ska börja med rivstart.

2020

Jag önskar alla en God Jul och ett Gott Nytt År!
Må vi ta hand om varandra bättre under nästa år och må vi ta hand om den underbara planet vi lever på.

Det finns andra sätt

Du kanske är mer beroende av sociala medier än du vill tro. Du har kontroll eller hur är det med det egentligen? Kan du ibland känna dig tom, som om att du missar något...eller stressad och rädd för att inte hänga med. Har du tappat greppet över allt som strömmar i media?
Kan du ibland fundera över att hoppa av hela karusellen, som egentligen inte ger dig någonting, men något stoppar dig att avsluta kontot?
Vad är du rädd för? Att bli ensam och inte sedd? Att förlora vänner? Förlora jobbmöjligheter? Att inte finnas?

Om du ställer dig dessa frågor kanske den här videon kan hjälpa dig på traven. Att hitta tillbaka till ditt liv utan Facebook mm, umgås med vänner och se kvaliteter i vad du kan ha missat under tiden du var så upptagen med att alltid vara uppdaterad, uppkopplad och påverkad. Det går att leva utan. Jag lovar, jag har gjort det i två år. En ren befrielse, om du frågar mig. Det är en styrka att stå emot och gå mot strömmen.

Känner du inte alls igen dig i det här, behöver du inte slösa din tid på det här inlägget. Bra för dig.

Lene Marie Fossen

Av en ren händelse upptäckte jag den här fotografen igår när jag tittade på Youtube. Det var ett TedTalk med Morten Krogvold och Lene Marie Fossen. Jag blev helt tagen av denna kvinnas bilder och hennes känsla.
Svårt anorektisk och med en styrka och ett driv sällan skådat. Jag ville veta mer om henne och letade på internet.
Fick veta att det kommer visas en dokumentär om henne och hennes skapande med premiär i januari 2020 i Norge, samtidigt som det släpps en bok. Filmen heter "Selvportrettet" och boken heter "The Gatekeeper". Jag fick också veta att Lene Marie, sorgligt nog, avled den 22 oktober, för knappt två veckor sedan, bara 33 år gammal.

Hennes självporträtt är det starkaste jag någonsin har sett och de går rakt in mig. Hon har sagt "Det handlar inte om anorexi, det handlar om mänskligt lidande".

"Bästa bilden?"

Jag önskar att jag fick frågan, "Vilken är din bästa bild?". Det är naturligtvis upp till betraktaren, det vore förmätet att säga annat. Alla bilder är subjektiva. De flesta svarar på just den frågan, "Den bästa bilden har jag inte tagit ännu".
Men jag vill svara med den här bilden. Den kanske inte betyder något för dig. För mig betyder den vad allt handlar om. Jag säger inte mer än så om den.
Jag kommer förmodligen ha tagit en annan bild som är bättre, just då. Det beror på var man är i livet. När jag tog den här bilden använde jag en enkel kompaktkamera. Jag var på en fest i Peru. Då jag såg bilden, såg jag egentligen inte. Det kom sedan, mycket senare. Det är det som är så magiskt med att alltid bära på en kamera. Den gör mig mer lyhörd och öppen för vad som händer omkring mig. Utan kameran hade jag inte lärt mig om vad livet egentligen är.

Oskrivna blad

Premiärturen i maj i år som slutade i Påskallavik på väg mot Gotland. Vårt lilla fordon som kan ta oss vart som helst. Imorgon lägger jag på vintersulorna och Vilgot (så heter bilen, av olika skäl) agerar personbil, handlingsbil, kanske flyttbil, men inte campingbil över de kalla och mörka månaderna. Är det inte lysande? Allt-i-ett.
Ja, vintern är iallafall inte särskilt lysande.
Nu väntar nya äventyr. Vilket håll blir det åt? Långt bort iallafall. Kamerorna har väntat på mig alltför länge, men nu är lusten tillbaka. Jag älskar oskrivna blad.

Kameran

Jag är en svartvit fotograf och har alltid varit. Jag gör bara vad jag gjorde i mörkrummet när jag var analog, innan jag gick över till digital kamera för 10 år sedan. Därför jobbar jag fortfarande med gamla kameror, någon 10 år gammal, och det låter löjligt i digitala sammanhang. Men de har något, en enkelhet och de var närmast när film övergick till digitalt. Där är jag hemma. Kass dynamik, taskigt iso, allt som idag förädladts i nya kameror. Och som förlorat sin själ. Idag behöver du inte tänka, fantastiska bilder. Jag är inte där. Jag vill att det ska vara svårt att vara fotograf och skapa något. För skapandet, den kreativa processen är totalt utrotad i kamerabranschen idag.
Så, jag jobbar på med mina gamla kameror, som bara har det nödvändigaste. Och jag utvecklas hela tiden.

Vanja

Vanja, det är ett drygt år sen boken 'Resort' kom ut. Du var så entusiastisk, du tyckte om när jag fotograferade dig. Det betyder inget för dig nu. Ingenting. Men jag gjorde boken, jag gjorde den, Vanja. Vi skulle ses en dag efter din 46-årsdag. Du kom inte, för du låg på sjukhuset i koma efter en stroke och sen fick du en till. Din kropp klarade inte det. Jag fick veta att du inte hade det bra där på sjukhuset. Jag försökte besöka dig, men blev nekad. Du låg med fula trycksår och jag dog... Fick veta mer än jag ville. Nu ligger du begravd på Internationella kyrkogården och det kan jag inte förstå.
För mig finns du alltid.

Joker

Vet inte varför jag var så nyfiken på den här filmen, såpass att jag såg den strax efter premiärdagen. Jag känner inte till serien och de tidigare filmerna om Gotham City med Batman och Joker.
Men det var något som drog. Joaquin Phoenix har jag sett i flera roller och senast i 'Walk the line' om Johnny Cash. Han spelar nervigt och högst trovärdigt.
Och vilken roll han gör i 'Joker'! Som, i mitt tycke, kunde skippat seriefiguren helt och hållet. Det hade räckt med storyn om hur en människa kan hånas, kränkas så till den milda grad att det slår slint. En människa med psykisk ohälsa som blivit sviken av alla, ett offer för ett allt kyligare samhälle. Dagsaktuell, trots att det är 1981 i filmen. Ett politiskt och mänskligt ställningstagande. En av de sorgligaste filmer jag sett och hoppet som finns, trots allt, är galenskap.

En bild säger mer än tusen ord

En bild säger mer än tusen ord...kanske en klyscha, bestäm du. Hursom, sanningen bakom den här bilden kommer jag aldrig avslöja. Det är en hemlighet.
Men! Jag skulle gå i en liten workshop med Chia N. Löfqvist i gummitryck för ett antal år sen och jag valde den här bilden. Chia var en god vän och ville konsten, vad det än kostade.
Så vi satte igång. En lång och giftig process och Chia lät ingen av oss hantera det giftiga, det gjorde hon. Och jag frågade var hon fått alltifrån, hon var då mer en mussla än vanligt. Chia var den vackraste av musslor, så mycket inom sig, för ingen. Men i sin konst släppte hon loss sina drömmar och sina demoner. Nu är du någon annanstans, fina kvinna. Så mycket du gav oss, finaste Chia.

Uppåt och framåt

Jag befann mig på en av mina värsta resor en dag i juli. Nere på botten av mig själv var jag och visste inte vilken väg jag skulle gå. Uppåt eller nedåt. Försökte klara skallen och se vad som var viktigast. Jag reste mig sakta, la en saftig loska, åt dem, på asfalten bakom mig och bestämde mig för att bara gå uppåt och framåt.

Kamerateknik och inspiration

Man kanske tar en busstur ner till Malmö för att besöka en firma som rengör kamerasensorer. Man kanske letar upp ett trevligt kafé medan man väntar, dricker ett par koppar kaffe och tar en macka. Man kanske läser ur 'Hängiven' av Patti Smith. Man kanske sedan strosar runt på den gamla kyrkogården med sina labyrinter och tänker på vilka de en gång var, de som nu vilar där. Man kanske hittar en höstkastanj, som man smeksamt känner på i jackfickan. Man kanske sätter sig på en ledig bänk i solskenet och fortsätter läsa ur Smiths bok. Man kanske går lite och lyfter blicken mot okända fasader. Man kanske får inspiration att själv skriva ett litet stycke.

Sedan, kanske, kan man gå och hämta sina kameror och tänka på att det var ett kort, men fint besök i en annan stad. Kanske gör man det.

Kattfolk

Sägner säger att kattdjuret är diaboliskt, falskt och mystiskt. Människan har alltid haft ett speciellt förhållande till katten. Dyrkande eller med avsky. Allt detta applicerar på människan. Katten vet jag var jag har. Hon kör inget falskspel. Förställer sig inte och låtsas inte vara vad hon inte är. Hon är helt ärlig. Vill hon något, säger hon det, vill hon inte, så får du veta med besked.
Människan klär in sig i ord och tränar bort sitt kroppsspråk. Svårt att läsa av. Och vi behöver kunna läsa av för att känna oss trygga.
Jag har svårare och svårare för att lita på människor. Det beror inte på mig, det hade väl varit enkelt. Nej, människor blir räddare och räddare för att visa vilka de är med alla styrkor och svagheter. Varför? För att vi dömer och vi dömer hårt.
Katten vet inte vad det är att döma. Jag håller mig helst till kattfolk.

Att se igen

Äntligen kan jag se horisonten och känna att livet är för mig också. Så lätt det gick. Jag trodde aldrig att jag skulle komma hit. Så svårt det var.
I veckan har jag varit en del av ett sammanhang. KASAM...känslan av sammanhang. Livsviktigt.
Jag har börjat jobba.
Och jag behöver den näringen för min kreativitet, jag vet det. Måste ha båda i mitt liv för att det ska fungera. Små steg som är gigantiska. Att se igen.

Minimalism är inget nytt för mig

Det pratas om minimalism överallt. En trend. Man ska försöka sluta shoppa hela tiden och vara nöjd med det man har och dessutom spara en massa pengar. Svårt i början sägs det, man kan börja med en vecka, för det är en svår avvänjning. Så kan man läsa lite här och var. Jisses, säger jag. Jag är riktigt inne och det har jag varit länge. Det har inte heller varit svårt. Hur enkelt som helst för mig, det som verkar vara världens grej just nu, att leva minimalistiskt. Se bara till att ha en låg kommunallön, samtidigt som du är kulturarbetare. Grattis! Du är minimalist.

Resa med dig

Du har en vecka semester kvar och jag har all tid. Vad ska vi göra? Jag sitter fast i min sjukskrivning några veckor till, så säg bara. Vart vill du åka? Till solen? Till värmen? Till där jag inte behöver tänka, vill jag. Kommer du ihåg när vi var på Zakynthos, den där fina lägenheten som låg avskild med världens utsikt? Jag tog en morgonbild på dig. Och hela dagen låg framför oss som ett oskrivet blad. Körde runt på slingriga vägar och bara var. Dit vill jag. Till den resan. Kan vi åka dit? Till den känslan.

Subscribe and translate

From now on I have made it possible to subscribe to Blackbox and to get a notification everytime I post something. All you have to do is to write your email address in the subscribebox to the right. And from now on all my posts will be in swedish and for you who want can easily translate by pushing the translationbox also to the right.
A boring post, I know, but you could always look at the picture:)

In the midst

Life, to look forward to and to feel the timewarp when you think back. Years passing faster and faster. Fortunately, I have heard from old people, it get's a bit slower at the end. Isn't that a relief?! Well, I don't know about that. No, I guess.
Finally after some relationships I found the person I want to live with until the end. No more thinking about how long this will last and counting the months, like some kind of competition.
Now it's more 'I hope we will have a long life  together and who will pass away first?' Always something...

Ut ur skuggan

Två år har gått och jag har befunnit mig i skuggan av mig själv. Det är nästan på dagen nu, som det svartnade och jag slog i ansiktet hårt mot badrumsgolvet. Ett förödande fall. Svår hjärnskakning, som ledde till hjärntrötthet och senare depression.
Två år utan arbete. Två år av förtvivlan och längtan efter att få mitt liv tillbaka. Jag ville tillbaka alldeles för snabbt och ironiskt nog ledde det till försämring. Det blev svart.
Nu är jag nästan framme vid slutet av den tunga, men samtidigt lärorika resan. Känner en slags ödmjukhet inför allt som hänt. Det finns någon därinne jag har behövt vårda och stötta. Jag har misslyckats, rest mig och misslyckats igen. Jag var inte färdig, inte redo. Jag sökte hjälp och fick den.

Idag är jag redo. Livslust och ork är tillbaka. Jag vill arbeta igen. Testa gränserna, se skörheten och inte ha bråttom. Ja, jag är otålig och envis. Det kommer gå bra om jag tar ett steg i taget. Det är den utmaningen jag har framför mig.
Bara att skriva om det här betyder att jag har kommit över tröskeln och är på rätt sida.
Jag är för alltid förändrad och accepterar det. Men vad intressant! Jag vill veta allt om henne som trätt ur sin skugga.

The seagulls and their teenagers

It's a pure joy to sit and watch life on the rooftops. The blinders of the windows were shut all day, windows closed like in the mediterranean countries in summer. We had 32 degrees Celsius today.
In the evening we open up and I sit in the sofa and watch the seagulls. The young ones are already flying and it reminds me of how short summer is. How is their perspective? Busy making the babies, laying on the eggs and one day the little ones fall down from the rooftop, exactly like planned. The parents risk their life to protect them. And now they fly, the little ones. In a blink of my life. What is time to them? I would like to talk to a seagull with experience one day. That would be an interesting conversation. I could tell her something too.

To blog

To blog is a fantastic way to write a diary. In my case with a text and a picture. I don't care, honestly, about readers or comments. In fact I don't want any comments. I just write about what's on my mind at the moment. If anyone is reading, great, but it does nothing for me. I write for myself. Thoughts and memories here and there. It's like therapy in a way and I recommend doing so. Stop the 'likings' (giving away energy) to pump the ego of someone, unless you really mean it. Give yourself a go and get to know yourself.

Rikta om kameran

Fotografi grundar sig inte på teori, den grundar sig heller inte på kunskap från fotoskolan.
För att våga fotografera krävs mod och att vara livrädd på samma gång. Och så behövs bränsle, mycket bränsle.
Nu är det jag som är bränslet. Det är det kanske alltid.
Jag har gått igenom en skärseld. Minns känslan av vanmakt, att bli lämnad kvar som en liten spillra med skuld. Jag reser mig och förstår att världen kan vara iskall en sommardag i juli.
Att rikta kameran mot sig själv kräver mod. Blottad, naken i fosterställning. Alltså finns jag och är.
Att tvingas vända på bevisbördan om vad det egentligen är att vara människa.
Vi faller ibland och det är helt naturligt. Var inte rädd. Stanna kvar, du kan lära dig något om dig själv.
Kanske kommer du att rikta kameran mot dig själv till slut. Då har du kommit en bit på väg.

Husdjur

Katten jamar i högan sky. I flera timmar har hon glott på oss med sina stora ögon. 'Äntligen äntligen har de fattat'. Fattat att det är helg och helg betyder FISK. Hur kan hon veta?
Ute regnar det, känns som en slags katarsis, en rening av allt. Idag är en bra dag. Katten jamar på för den där fisken måste ju koka först och det tar för lång tid. Hon vet, katten, samma visa varenda helg. Och ändå helt beroende av att vi förstår hur viktigt det är för henne.
Det handlar om kärlek förstås, att vilja någons bästa. Det har hon nog ingen koll på. Men hon tycker säkert att vi är bra husdjur.

Slowly going home

Soon I will return to my hometown in Sweden. But Athens and the view from my place was my home for one month. When you stay in a place for that long things changes around you. I was here by myself and maybe that contributed to that feeling. Things grow on you, you get familiar with your surroundings. You are forced to get out of your comfortzone and that is necessary for a person who wants to stay creative. But I recommend it to everyone. You grow. And especially if you go solo.

Athens and it hurts

Taking a walk and this is what you encounter every now and then. People suffer in Athens, refugees, homeless people and retired people as well. It hurts. I can't do anything but to show that people suffer. The economic crisis here in Greece isn't helping. Tourists walk around Syntagma, Plaka and Monastiraki as they always did. Spending money. I bought some napkins from an old man outside a church for 1 €. He looked really happy and that hurt.

Twins

We went to the Museum of Natural History once when I was eleven years old. It was the most exciting experience I ever had outside school. And the most exciting were the Siamese twins. I had no idea about what that was and studied them in the glassjar with formaline for a long long time. I understood they died a very long time ago, so I didn't feel sad. More curious.

A long long time passed, say like 45 years.
I wanted to show my wife this very special experience and we went there a couple of years ago. "No, the twins are no longer in the exhibition, for different reasons. Read: Not to upset people. Would you like to see them anyhow?" Did we, Hell yea, that's why we came in the first place. Don't know what happened after that more than we were led into a special room and there they were! Beautiful, just like I remembered.

Now it's decided from some politician with moral as high standards taste they have to go. Where, is my question? It could upset people! Of course! But if we never got upset, means we don't live, my dear.
Here is my contribution to them, the Siamese twins.

Happy Easter, Athenians!

Yes, this weekend the greek-orthodox church mourn the death of Jesus Christ and tonight at 00.00 celebrates the ressurection of Him. They have fasted for 40 days, which nowadays means no meat, no eggs, no milkproducts. But after midnight tonight they all eat grilled lamb, preferably a whole lamb to share. The restaurants are fully booked. And fireworks of course.
I spoke to a woman about how important  their tradition of Easter is, the most important actually. The kids get presents, new clothes and new shoes.
When I told her about how we celebrate, she was shocked. Well, it's all preference.
I'm not religious at all. But I can envy the strong tradition of doing something together like that. They go to church on Good Friday and at nine o'clock pm they go in processions from the churches and there are many churches.
And then there is the light, at midnight. Jesus is back! Everyone lits candles.

And since the crisis in economy here in Greece still is very obvious and a reality, I understand that it may be even more important.

And what do I do? I enjoy the sun that finally came to Athens, spending time on the huge terrace and enjoy being here. In my solitude.

Käraste, hur blev det sen?

Min käraste,
Vad vore jag utan dig? En liten lort, som Astrid sa.
Försöker vara människa. Och vad är det? Att leva från år noll tills det tar slut...?
Någonstans i mitten är jag och det är den svåraste biten. Att hitta mening där.
Man förstår ju nu att livet är ändligt. Jag visste alltid, men förstod inte innebörden i det. Sen förlorade man någon viktig och det blev glasklart.
Och vad händer sen? Ingen aning.
Men hur fortsätter man efter en krasch mitt i livet? Vilken väg ska man gå?
Vad är viktigast? Det är just det. Vad är viktigast?
Drömmarna har krympt med tiden för att man vet att tiden är begränsad. Måste dom bli mindre för det? Drömmarna. Eller har de krympt för att man blivit äldre? Helt naturligt?
Kanske svaren finns runt hörnet? Man måste bara ge lite mer. Kanske. Se det som finns alldeles intill. En vacker dag är allt borta. Ingen katt som jamar efter mat...hur jobbigt än det kan vara. Ingen mamma att gå promenader med längre. Kanske ingen varm fru bredvid en i sängen längre. Vad är då all strävan värd att försöka fylla livet med annat? När allt fanns framför en hela tiden? Svara, någon!

Some days...

...I don't go outside and walk around in my pajamas all day long. A day of waste...no the contrary. These days are the most creative, I'm in a bubble. Just staring out into nothing from the sofa. Suddenly ideas and solutions appear. It's a necessary state to be in. I don't want to be disturbed in my room. Only need a pen and some paper to write on. Doesn't look like much, doesn't make much sense by then, but this is work. From moments like this I find myself.

Not on Facebook

If you don't have Facebook, you don't exist? In 2019. Isn't that just so sad, so bad. I'm sure there are people like me, who just couldn't do it anymore. And even those that never started. How can I find you? Well, like I used to do I guess. I travelled. Met friends. Shared addresses. Shared beds. Shared lovers. Shared a smoke. Shared life.

Some courtesy, if I may

The Reviewer or the Gallery or the Museum or the Magazine smile back through the lines in their response to the request. Ah, there is a small strike of light!

"Please, please send us your new book, we would looove to see it! And of course blablablabla...blablablAAA!"...

Finally a nice response, I think, and with some courtesy. As it should goddamnit! Worked my ass off for this book, well my head as well. What's the difference, hey!?

Days pass, weeks, years. So much for that bullshitsmile that got my book for free. Hope it will bite your ass one day and then I'll just hum a little tune by Amy or Patti maybe...

At VOID Athens

I've had a bad cold for a couple of days and spent my time under a blanket most of the time. The weather, so far, in Athens didn't help. But it doesn't matter at all. This is Ulrika Walmark, a new friend, posing for me at VOID. What a great venue and very nice people. Check it out, VOID Athens. That is a long way from the cold and hard climate in Sweden for a photographer like myself. Very different. Warm. Friendly. Just what I needed.

Rubina

I have to write about Rubina. She has been living in the streets of Exarchia for eight years with her husband. They are from Armenia. They live in a tent. I wanted to give her some euros, money, but she declined...

Power of the People

I'm in Exarchia in Athens. The area that was taken by the anarchists. But also drugdealers. That, to be true, feels bad. Although it makes me ponder about the power people have when going together. Doing things together. Graffiti putting out the messages. Squatted houses.
Sweden is very individualistic. People make enough money not to care about others.
Here you find anarchistic places to have a simple meal, pay what you can or not. I like the thought. We have a security system from the state, which is great, I don't want to blaim that. But to be honest, it makes us also very lonely and passive. Nothing to fight against. Deep down I was always an anarchist. I believe in the power of people.

Reflections

Finally a day with sunshine and I went out to look at the view from my penthouse. High enough and away from the busy traffic.
I need to stop and reflect a little. Still I don't quite get that I'm here yet. But it's doing me good. I can feel it. The creativity is waking up in me that was burried for a long time. No pressure. Most of my pictures look terrible, but that doesn't matter. Just to bring the camera up to my eye again is a victory to me. It's still a long way to go and I take babysteps. In between I need to rest and listen to my brain...that is the way to go but difficult. Working on it.
To go away from the comfortzone is sometimes necessary to be able to look at yourself. To change things that are not good for you. Habits.
I write in my journal, I give myself guidelines to keep. I stumble, go back to read what I intended and get back on track. Over and over again.
It's so hard to stay focused and not to fall back. But only to be aware is a step into the right direction.
There are many things that one can do to feel more content and alive. Shut down media and stop to read the news. Start to write a journal, with a pen and paper, not digital. Be analogue.
Don't watch television. Read books. Meet up with friends and talk about life or don't talk, take a walk together. Be careful with alcohol. Sleep well and eat well. Care about what is close to you. Don't try to change what you can't, but what you can. Yourself.

Streets of Athens

No

We are all bloody good photographers, aren't we? With colours and all that. Phones, everywhere that I look. My camera is doing it for me, yes?...small, but unobtrusive.
What are you doing with your phone...really. Do you print? Do you collect? Do you honestly document? Anything?
No, no, no. No, no.  No.

Akropolis

I wonder about people going in the same direction and why. I find myself wanting to do the opposite. That means it's harder of course. I question myself and have to reflect and make an active choice. Never took the easy way. But I can't stop wondering why...for sure it would be easier to follow the flow. But how boring. No I skip Akropolis, just looking at it from a distance and taking my own picture of it.

My view

An interesting thing that strikes me is when you change perspective. At home everything is familiar, you kind of grow into a comfortzone that not is helpful all times. You have to get out of it, I know it's a kliché, but klichés are often true.
Go to places you didn't know existed. Take a different line for once. Fuck it, I wish I could.

Reminder

Arrived yesterday in a wonderful AirBnbflat. So much space here and an enormous terrace all by myself. So far, so good. Although the weather is gray, I long so much for the sun. Eventually. But I thought to myself to make the best of it, hey!?
Planned to take a walk to a nice area with a little help from Google Maps. That confused me even more and it turned out that I walked in circles around the block and that tired me out. Well, I did some shopping for cooking, making my little nest comfortable and secure. The area around the block is really busy. I live close to several hospitals and the sirens are loud 24/7. Glad I took earplugs!
The first thing I did when I got back to my place was putting this note up.
Just to remind me that what I feel out there is fine, no need to feel down because I can't do everything I want at the moment. I enjoy it anyway...as long as I listen to myself...

Trying myself

Painfully aware. I took a chance, booked a flight and now I'm here in this busy city. Looking at the map, all those places I would like to go to. Have to remind myself of the conditions. Take it slowly and be happy...

EVA

Eva, vi kände inte varandra alls och ändå möttes vi en förmiddag vid ett litet bord. Efteråt kände jag det som om jag hade känt dig i hela mitt liv. Du, jag älskar dig, fina vän.

Spring is in the air

Tussilago, Coltsfoot...the first one I saw the other day going to the gym. Spring is finally here. Slowly, slowly life is returning, warming up my bones, warming up my soul. But I don't have much patience at the moment. I want to go ahead of time. I'll miss when they sweep the sidewalks, which means the end of a long winter. I will not be here by then.

Slag/The blows

Dokumentären om Josefin Nilsson drabbade mig och många. Mäns våld mot kvinnor.
Jag är en kvinna som har drabbats av våld i två relationer - med kvinnor. Jag tror att, i debatten, glömmer man lätt bort att våld även förekommer i samkönade förhållanden. Det är ju ännu jobbigare att prata om. Varför? Jag tror att det har att göra med att man först får kämpa för att överhuvudtaget ha en homosexuell relation i ett heterosexuellt samhälle. Sedan kommer slagen och då är man tyst som en mus. Vad skulle polisen säga om jag hade anmält? Hade de skrattat åt mig?
Jag blev slagen gul och blå. Mitt hår drogs av. Jag slogs i huvudet mot ett sånt där gammaldags element. Hon tog stryptag på mig. Jag överlevde, men slutade leva. Bad henne att sticka kniven i mig, som hon hade i ena handen samtidigt som den andra knuffade ner mig i ett tomt badkar.

Idag lever jag i en underbar relation. Ibland tackar jag min fru för att hon är så underbar. Jag får nypa mig i armen. Såhär är det nu och hon säger: Men älskling, det vi har nu är helt normalt. Normalt. Inga slag, inget hån. Det tar tid att vänja sig.

Idag är jag glad att kunna berätta om helvetet.

The documentary about Josefin Nilsson hit me and many. Men's violence against women.
I am a woman who has suffered violence in two relationships - with women. I believe that, in the debate, one easily forgets that violence also occurs in same-sex relationships. It is even more difficult to talk about. Why? I think it has to do with having to fight first to have a homosexual relationship at all in a heterosexual society. Then comes the beating and then you are silent like a mouse. What would the police say if I had registered? Had they laughed at me?
I was beaten yellow and blue. My hair was pulled off. I was hit in the head against such an old-fashioned radiator. She took a stranglehold on me. I survived, but stopped living. Asked her to stick the knife in me, as she had in one hand, while the other pushed me down in an empty tub.

Today I live in a wonderful relationship. Sometimes I thank my wife for being so wonderful. I get to pinch my arm. Here it is and she says: But darling, what we have now is quite normal. Normal. No beating, no mockery. It takes time to get used to it.

Today I' m happy to be able to tell about the hell.

(Google helped me to translate and that is not always fortunate. Tried to correct it:)

Analogue child

I´m not an internet child. It makes me crazy, literally. Everybody has everything in reach with a touch. I don´t think it´s healthy, practical, but not healthy. Not when it comes to being creative. For sure you can be creative now as well, but you need to know your history.

I am an analogue child. Recorded my cassettes from the radio, top charts of the seventies. My records of vinyl, loved them. My first camera, a Nikon FM2 with Tri-X 400 ASA film. I went to the darkroom to develop the film. Didn´t like it because it had to be completely dark and I always had fantasies that someone would lay a hand on my shoulder and that scared the shit out of me. But it had to be done. Developing the photos was easier, not totally dark, but also a challenge. Imagine that you have to make an exhibition of fifty photos. That is a challenge.

I´m so happy that I have been analogue! So thankful to my teachers who taught me everything I know. But the technique changes like always and I have, of course, adopted the digital camera. But I could never had done it without my knowledge from the analogue days. I do the same thing today, but I don´t have to deal with the darkness anymore...

Friends

Crazy times with good friends. Having a drink. Miss you...

Anders Petersen

This is an interview by Lars Mensel with Anders Petersen. One of the best ones I´ve heard with him. In 1998 I was in a workshop with Anders that meant a lot to me. By then I didn´t understand anything to be honest. That is why it meant a lot, because I had to work hard to find out what it was I was looking for and didn´t see then. It´s a long journey, being a human.

My subconscious mind led me to where I am now and slowly slowly I think I know where I headed from the beginning. Always a search about who I am and why.

Listen; https://larsmensel.com/blog/you-have-to-be-a-little-bit-stupid

Granny - mormor

This is a picture noone wants to see. My grandmother is dying...so close, but still struggling, she didn't want to leave, I know. She was fighting, literally, only minutes away from dying. One of the worst moments in my life. I told her she could leave, that it was okey. (You are supposed to do that when someone is going, they told me, but I hated it and it was not ok). My heart broke in that moment.
Some of the hardest words I ever said...and how could I bring my camera up to my eye? Judge me. But before you do... take a look at my first book. After that, make your judgement. She was soo important to me. I loved her to the end. And we both fought it. We loved our life together.

I am still here, struggling with my own shit. Miss you, grandmother, so much.
But, I know you are with me, no matter what.
I don't believe in religion, but I believe in love crossing borders between the live and the dead.

Belief

It`s hard to be a human, that is my experience, maybe yours too sometimes? We have certain measures though. We measure ourselves to our family or our neighbours for instance. You can choose.
Yes, you can choose to live your painful life in hope or the contrary. Whoever you are, whatever you suffer from, you have the choice to let go from your illness or to choose to fight it. That´s a fact. Scientists say. And I believe it.
Recently I have started to go competely a different way. One word scared the hell out of me. What is healing? To HEAL? Anyway. I needed help from someone...

I refuse

Today it's exactly one month since I started out on Instagram. 'Everybody has to have it, it's a window to the world!' I think it's a window showing the hollowness and a big black hole, a void.
Facebook, Instagram, WhatsApp, Messenger are all the same company. Now the plan is to integrate these platforms with eachother. Sorry, if you have WhatsApp and you don't want Facebook, not your choice to make.
After being censored and not feeling comfortable at all, I left. After one month.
I refuse to get stuck in this web that spreads like the plague.
If noone will see my photographs because I don't expose myself where billions, trillions are looking for likes, confirmations, so be it.
If I like your photo, then you might like mine. Seriously?