Lissabon

Lämnat ett mörkt, fuktigt och kallt Göteborg för en stund. Lissabon bjuder på bilder och annat perspektiv. Vandrar över 'de sju kullarna' på jakt efter något. En halvgalen kvinna satt vid vattenbrynet och matade måsarna...

Anteckningsbok och bra skor

När jag var yngre kunde jag gå i vanliga gympadojjor hur länge som helst. Nuförtiden gör fötterna ont efter ett par timmar på asfalt. Nu behöver jag ett par fotriktiga stabila skor eller sandaler, så jag kan fokusera på jobbet. En bra anteckningsbok behöver jag också. En aningen större och utan linjer. För linjerna begränsar mig till ord. Jag vill fylla den helt vilt, inga rader alltså.
En bra ryggsäck har jag redan.
Jag förbereder mig för flykt.

I yngre dagar ville jag bara bort från allt och andas in nya äventyr, nya erövringar och nya förälskelser.
Egentligen är allt precis som då, som när jag kunde gå i gympadojjor en hel dag. Jag har inte förändrats. Förutom att nu bär jag alltid på min kamera. Och det är inte så mycket flykt, utan mer jakt nuförtiden. En jakt på att hitta mig själv och att försöka förstå. Genom mina bilder.

Jag vill resa så lätt som möjligt. Det finns två skäl till det. För det första, jag kan koncentrera mig på annat än att kånka på bagage och för det andra är det lättare att ta sitt pick och pack och dra snabbt. Det är det avgörande. Jag lämnar bakom mig allt och drar. Jag ger mig själv möjlighet att få perspektiv.

Sedan vill jag hem och sparka av mig skorna. Öppna anteckningsboken och tömma kameran på vad jag har varit med om. Och förhoppningsvis förstå varför jag stack den här gången.

Att fotografera är att leva

Ett nytt vitt blad ska fyllas och få någon slags mening. Det gäller att ligga i, inte vara lat. Det kostar på, men det finns inget annat sätt. Att gå ut med kameran är att jaga. Det är nerv och liv. Att fotografera är att leva. Känslan är svår att beskriva. Det känns som att få in luft i lungorna, det pirrar i magen som när man är nyförälskad. Man är förälskad i livet. Och när den känslan infinner sig blir det bra, inte annars. Det går inte att försöka framkalla den, den bara infinner sig. Men det kräver rörelse, det går inte att stå still.

Jag känner mig lycklig över att jag inte har gett upp. Det hade varit alldeles för enkelt, men då hade det också blivit mörkt. Har du en gång upplevt den underbara känslan vill du dit igen och igen.

De som gett upp och tappat lusten eller passionen, kalla det vad man vill, skyller ofta på att den nya tekniken tagit död på allt. Det är sorgligt. Det är bara att lära sig den, utnyttja den. Grunden finns där alltid. Om det nu var så fantastiskt med den gamla tekniken, använd den då istället. Sätt in en rulle Tri-X i en analog kamera och gå ut och kör. Eller inse att det inte är tekniken som är din fiende. Det är du. Allting förändras hela tiden och har alltid gjort. Man kan välja att stanna eller att själv förändras med tiden. Finns något annat val? Man måste ju tillbaka till den där känslan, det är vad det handlar om.

Bilden är från ett projekt jag kallar Felis Catus. Det jobbar jag vidare med nu och det kommer bli en bok så småningom.
Så är det. Jag har flera projekt på gång och jag är bestämd med vad jag vill göra. Och då blir det så. Hur jag gör det är ointressant för betraktaren. Att börja är lätt, men det gäller också att avsluta. Varje projekt, varje plan ska sättas i verket och avslutas. Vill man hålla på måste man ta saker och ting på allvar, ta sig själv på allvar.

Annars kan man alltid skylla på tekniken;).