Atelier Smedsby

Jag har ingen fotografisk utbildning i bemärkelsen Utbildning. Jag har egentligen inget intresse för fotografi heller. Jo, jag är nog mer nyfiken på människan bakom kameran om bilderna berör mig. Däremot har jag ett starkt behov av att uttrycka mig. Fotografer som brinner är ofta inte utbildade. Vad jag menar är att de som har något att berätta gör det oavsett skola eller ej. Jag kan inte teckna eller måla särskilt väl. Skriver hyfsat, inbillar jag mig, men det räcker inte för mig.
Jag har gått på en workshop i mitt liv och det var med Anders Petersen 1998. Den har varit avgörande på många sätt. Jag fick energi och en tro på att jag skulle fortsätta. Det har varit tufft. Jag har tvivlat så många gånger.
Det är inte att ha en anställning och gå till jobbet varje dag. Nej, man får själv vara motor och driva på. Ibland knackar det. Många ger upp. Det kan jag förstå, men ändå inte. För hur kan man leva om man tar bort det man måste göra, för att man är den man är?

Nu ska jag gå min andra workshop. Atelier Smedsby är en internationell workshop under ett år ledd av Margot Wallard och JH Engström. Nya marker att utforska, nya möten och en ny väg framåt. Alltid framåt.

Tack Konstnärsnämnden

Sakta har det börjat sjunka in att jag har fått ett arbetsstipendium från Konstnärsnämnden. Jag fick beskedet häromdan och det gör att jag får möjlighet att fortsätta med mina projekt. Så småningom. Osäkerheten har lagt sig en stund och istället infinner sig en lättnad. Ironiskt. Många fotografer har det tufft idag på grund av viruset. Men på något sätt har jag haft det långt innan det blev kris i hela världen. Det har alltid ordnat sig och det gör det säkert nu också, även om det tar tid. Det finns mycket man tillfälligt får skala ner på, men det går.

Det finns bara en väg och det är framåt.

Läget

Nu har det pågått ett tag, det här viruset vi saknar immunitet emot. Kollegor har förlorat uppdrag som gör att de går på knäna. Vi är, trots allt, lyckligt lottade som bor i ett land där trygghetssystemen fungerar. Staten ställer upp när hela landet stannar.
Men hur länge?
Vad kan vi lära? Att ha en buffert/pengar för oförutsedda utgifter. Det borde vi tänka på, för minst två månader iallafall.
Det är det ena.

Människor i vår närhet dör i förtid. Det är vi inte förberedda på...inga pengar i världen kan skydda oss från den sorgen. Det måste vi gå genom.

Sjukvårdspersonal jobbar häcken av sig, ibland utan rätt skyddsutrustning och utan risktillägg.

DE BORDE HA RISKTILLÄGG!!!

Vad gör jag? Jag jobbar med en fotoutställning jag skulle haft vernissage på den 25 april. Jag meddelade galleriet att jag ställer in och att jag förhoppningsvis kan ha den i höst. Det vet vi inte, men jag gör den klar för att hängas.

Jag jobbar också inom vården. Väldigt tacksam idag för att jag gick utbildningen när jag var ung. Idag är jag stödassistent, undersköterska och fotograf. Kollegor inom fotografi har skojat och hånat mitt val. Man ska BARA vara fotograf. Det andra valet är löjeväckande.

Idag är det inte löjeväckande. Idag är jag vårdpersonal i första hand. Fotografiet kommer sen.

Alla, var rädda om er så ses vi när detta är över.

På jakt

Jag är på jakt efter bilder till projektet som kommer bli min nästa bok. Hittade ingenting förrän vi kom till vår gata. Där bor ju katterna. Som om det bara skulle vara så.

Compañera

Ensam är (inte) stark. En fin klyscha. Och sann. Förr trodde jag tvärtom. Och nu förstår jag ju varför. Jag hade inte rätt människa bredvid mig i livet. Vi har det fint, min compañera och jag. Nu är jag glad att jag inte är ensam och stark längre.

Vi reser och har just kommit till en ny stad. Lagar den godaste maten tillsammans och imorgon ska vi upptäcka staden på nytt. Det är femton år sen vi var här sist. Har vi förändrats, har den? Det märker vi imorgon.

Lissabon

Lämnat ett mörkt, fuktigt och kallt Göteborg för en stund. Lissabon bjuder på bilder och annat perspektiv. Vandrar över 'de sju kullarna' på jakt efter något. En halvgalen kvinna satt vid vattenbrynet och matade måsarna...

Anteckningsbok och bra skor

När jag var yngre kunde jag gå i vanliga gympadojjor hur länge som helst. Nuförtiden gör fötterna ont efter ett par timmar på asfalt. Nu behöver jag ett par fotriktiga stabila skor eller sandaler, så jag kan fokusera på jobbet. En bra anteckningsbok behöver jag också. En aningen större och utan linjer. För linjerna begränsar mig till ord. Jag vill fylla den helt vilt, inga rader alltså.
En bra ryggsäck har jag redan.
Jag förbereder mig för flykt.

I yngre dagar ville jag bara bort från allt och andas in nya äventyr, nya erövringar och nya förälskelser.
Egentligen är allt precis som då, som när jag kunde gå i gympadojjor en hel dag. Jag har inte förändrats. Förutom att nu bär jag alltid på min kamera. Och det är inte så mycket flykt, utan mer jakt nuförtiden. En jakt på att hitta mig själv och att försöka förstå. Genom mina bilder.

Jag vill resa så lätt som möjligt. Det finns två skäl till det. För det första, jag kan koncentrera mig på annat än att kånka på bagage och för det andra är det lättare att ta sitt pick och pack och dra snabbt. Det är det avgörande. Jag lämnar bakom mig allt och drar. Jag ger mig själv möjlighet att få perspektiv.

Sedan vill jag hem och sparka av mig skorna. Öppna anteckningsboken och tömma kameran på vad jag har varit med om. Och förhoppningsvis förstå varför jag stack den här gången.

Att fotografera är att leva

Ett nytt vitt blad ska fyllas och få någon slags mening. Det gäller att ligga i, inte vara lat. Det kostar på, men det finns inget annat sätt. Att gå ut med kameran är att jaga. Det är nerv och liv. Att fotografera är att leva. Känslan är svår att beskriva. Det känns som att få in luft i lungorna, det pirrar i magen som när man är nyförälskad. Man är förälskad i livet. Och när den känslan infinner sig blir det bra, inte annars. Det går inte att försöka framkalla den, den bara infinner sig. Men det kräver rörelse, det går inte att stå still.

Jag känner mig lycklig över att jag inte har gett upp. Det hade varit alldeles för enkelt, men då hade det också blivit mörkt. Har du en gång upplevt den underbara känslan vill du dit igen och igen.

De som gett upp och tappat lusten eller passionen, kalla det vad man vill, skyller ofta på att den nya tekniken tagit död på allt. Det är sorgligt. Det är bara att lära sig den, utnyttja den. Grunden finns där alltid. Om det nu var så fantastiskt med den gamla tekniken, använd den då istället. Sätt in en rulle Tri-X i en analog kamera och gå ut och kör. Eller inse att det inte är tekniken som är din fiende. Det är du. Allting förändras hela tiden och har alltid gjort. Man kan välja att stanna eller att själv förändras med tiden. Finns något annat val? Man måste ju tillbaka till den där känslan, det är vad det handlar om.

Bilden är från ett projekt jag kallar Felis Catus. Det jobbar jag vidare med nu och det kommer bli en bok så småningom.
Så är det. Jag har flera projekt på gång och jag är bestämd med vad jag vill göra. Och då blir det så. Hur jag gör det är ointressant för betraktaren. Att börja är lätt, men det gäller också att avsluta. Varje projekt, varje plan ska sättas i verket och avslutas. Vill man hålla på måste man ta saker och ting på allvar, ta sig själv på allvar.

Annars kan man alltid skylla på tekniken;).

Rivstart

Imorgon är det nyårsafton och äntligen ligger ett nytt år framför oss. För mig är det viktigt med avslut. Det måste det vara. Jag behöver börja på nytt, ett nytt projekt. Och att avsluta är minst lika viktigt. Det gör jag nu. Det har varit en skittid i 2 1/2 år. Och det har jag inte tid med mer.
Så, jag känner på mig att 2020 blir ett bra år.
Jag ska börja med rivstart.

2020

Jag önskar alla en God Jul och ett Gott Nytt År!
Må vi ta hand om varandra bättre under nästa år och må vi ta hand om den underbara planet vi lever på.

Det finns andra sätt

Du kanske är mer beroende av sociala medier än du vill tro. Du har kontroll eller hur är det med det egentligen? Kan du ibland känna dig tom, som om att du missar något...eller stressad och rädd för att inte hänga med. Har du tappat greppet över allt som strömmar i media?
Kan du ibland fundera över att hoppa av hela karusellen, som egentligen inte ger dig någonting, men något stoppar dig att avsluta kontot?
Vad är du rädd för? Att bli ensam och inte sedd? Att förlora vänner? Förlora jobbmöjligheter? Att inte finnas?

Om du ställer dig dessa frågor kanske den här videon kan hjälpa dig på traven. Att hitta tillbaka till ditt liv utan Facebook mm, umgås med vänner och se kvaliteter i vad du kan ha missat under tiden du var så upptagen med att alltid vara uppdaterad, uppkopplad och påverkad. Det går att leva utan. Jag lovar, jag har gjort det i två år. En ren befrielse, om du frågar mig. Det är en styrka att stå emot och gå mot strömmen.

Känner du inte alls igen dig i det här, behöver du inte slösa din tid på det här inlägget. Bra för dig.

Lene Marie Fossen

Av en ren händelse upptäckte jag den här fotografen igår när jag tittade på Youtube. Det var ett TedTalk med Morten Krogvold och Lene Marie Fossen. Jag blev helt tagen av denna kvinnas bilder och hennes känsla.
Svårt anorektisk och med en styrka och ett driv sällan skådat. Jag ville veta mer om henne och letade på internet.
Fick veta att det kommer visas en dokumentär om henne och hennes skapande med premiär i januari 2020 i Norge, samtidigt som det släpps en bok. Filmen heter "Selvportrettet" och boken heter "The Gatekeeper". Jag fick också veta att Lene Marie, sorgligt nog, avled den 22 oktober, för knappt två veckor sedan, bara 33 år gammal.

Hennes självporträtt är det starkaste jag någonsin har sett och de går rakt in mig. Hon har sagt "Det handlar inte om anorexi, det handlar om mänskligt lidande".

"Bästa bilden?"

Jag önskar att jag fick frågan, "Vilken är din bästa bild?". Det är naturligtvis upp till betraktaren, det vore förmätet att säga annat. Alla bilder är subjektiva. De flesta svarar på just den frågan, "Den bästa bilden har jag inte tagit ännu".
Men jag vill svara med den här bilden. Den kanske inte betyder något för dig. För mig betyder den vad allt handlar om. Jag säger inte mer än så om den.
Jag kommer förmodligen ha tagit en annan bild som är bättre, just då. Det beror på var man är i livet. När jag tog den här bilden använde jag en enkel kompaktkamera. Jag var på en fest i Peru. Då jag såg bilden, såg jag egentligen inte. Det kom sedan, mycket senare. Det är det som är så magiskt med att alltid bära på en kamera. Den gör mig mer lyhörd och öppen för vad som händer omkring mig. Utan kameran hade jag inte lärt mig om vad livet egentligen är.

Oskrivna blad

Premiärturen i maj i år som slutade i Påskallavik på väg mot Gotland. Vårt lilla fordon som kan ta oss vart som helst. Imorgon lägger jag på vintersulorna och Vilgot (så heter bilen, av olika skäl) agerar personbil, handlingsbil, kanske flyttbil, men inte campingbil över de kalla och mörka månaderna. Är det inte lysande? Allt-i-ett.
Ja, vintern är iallafall inte särskilt lysande.
Nu väntar nya äventyr. Vilket håll blir det åt? Långt bort iallafall. Kamerorna har väntat på mig alltför länge, men nu är lusten tillbaka. Jag älskar oskrivna blad.

Kameran

Jag är en svartvit fotograf och har alltid varit. Jag gör bara vad jag gjorde i mörkrummet när jag var analog, innan jag gick över till digital kamera för 10 år sedan. Därför jobbar jag fortfarande med gamla kameror, någon 10 år gammal, och det låter löjligt i digitala sammanhang. Men de har något, en enkelhet och de var närmast när film övergick till digitalt. Där är jag hemma. Kass dynamik, taskigt iso, allt som idag förädladts i nya kameror. Och som förlorat sin själ. Idag behöver du inte tänka, fantastiska bilder. Jag är inte där. Jag vill att det ska vara svårt att vara fotograf och skapa något. För skapandet, den kreativa processen är totalt utrotad i kamerabranschen idag.
Så, jag jobbar på med mina gamla kameror, som bara har det nödvändigaste. Och jag utvecklas hela tiden.

Vanja

Vanja, det är ett drygt år sen boken 'Resort' kom ut. Du var så entusiastisk, du tyckte om när jag fotograferade dig. Det betyder inget för dig nu. Ingenting. Men jag gjorde boken, jag gjorde den, Vanja. Vi skulle ses en dag efter din 46-årsdag. Du kom inte, för du låg på sjukhuset i koma efter en stroke och sen fick du en till. Din kropp klarade inte det. Jag fick veta att du inte hade det bra där på sjukhuset. Jag försökte besöka dig, men blev nekad. Du låg med fula trycksår och jag dog... Fick veta mer än jag ville. Nu ligger du begravd på Internationella kyrkogården och det kan jag inte förstå.
För mig finns du alltid.

Joker

Vet inte varför jag var så nyfiken på den här filmen, såpass att jag såg den strax efter premiärdagen. Jag känner inte till serien och de tidigare filmerna om Gotham City med Batman och Joker.
Men det var något som drog. Joaquin Phoenix har jag sett i flera roller och senast i 'Walk the line' om Johnny Cash. Han spelar nervigt och högst trovärdigt.
Och vilken roll han gör i 'Joker'! Som, i mitt tycke, kunde skippat seriefiguren helt och hållet. Det hade räckt med storyn om hur en människa kan hånas, kränkas så till den milda grad att det slår slint. En människa med psykisk ohälsa som blivit sviken av alla, ett offer för ett allt kyligare samhälle. Dagsaktuell, trots att det är 1981 i filmen. Ett politiskt och mänskligt ställningstagande. En av de sorgligaste filmer jag sett och hoppet som finns, trots allt, är galenskap.

En bild säger mer än tusen ord

En bild säger mer än tusen ord...kanske en klyscha, bestäm du. Hursom, sanningen bakom den här bilden kommer jag aldrig avslöja. Det är en hemlighet.
Men! Jag skulle gå i en liten workshop med Chia N. Löfqvist i gummitryck för ett antal år sen och jag valde den här bilden. Chia var en god vän och ville konsten, vad det än kostade.
Så vi satte igång. En lång och giftig process och Chia lät ingen av oss hantera det giftiga, det gjorde hon. Och jag frågade var hon fått alltifrån, hon var då mer en mussla än vanligt. Chia var den vackraste av musslor, så mycket inom sig, för ingen. Men i sin konst släppte hon loss sina drömmar och sina demoner. Nu är du någon annanstans, fina kvinna. Så mycket du gav oss, finaste Chia.

Uppåt och framåt

Jag befann mig på en av mina värsta resor en dag i juli. Nere på botten av mig själv var jag och visste inte vilken väg jag skulle gå. Uppåt eller nedåt. Försökte klara skallen och se vad som var viktigast. Jag reste mig sakta, la en saftig loska, åt dem, på asfalten bakom mig och bestämde mig för att bara gå uppåt och framåt.

Kamerateknik och inspiration

Man kanske tar en busstur ner till Malmö för att besöka en firma som rengör kamerasensorer. Man kanske letar upp ett trevligt kafé medan man väntar, dricker ett par koppar kaffe och tar en macka. Man kanske läser ur 'Hängiven' av Patti Smith. Man kanske sedan strosar runt på den gamla kyrkogården med sina labyrinter och tänker på vilka de en gång var, de som nu vilar där. Man kanske hittar en höstkastanj, som man smeksamt känner på i jackfickan. Man kanske sätter sig på en ledig bänk i solskenet och fortsätter läsa ur Smiths bok. Man kanske går lite och lyfter blicken mot okända fasader. Man kanske får inspiration att själv skriva ett litet stycke.

Sedan, kanske, kan man gå och hämta sina kameror och tänka på att det var ett kort, men fint besök i en annan stad. Kanske gör man det.