Läget

Nu har det pågått ett tag, det här viruset vi saknar immunitet emot. Kollegor har förlorat uppdrag som gör att de går på knäna. Vi är, trots allt, lyckligt lottade som bor i ett land där trygghetssystemen fungerar. Staten ställer upp när hela landet stannar.
Men hur länge?
Vad kan vi lära? Att ha en buffert/pengar för oförutsedda utgifter. Det borde vi tänka på, för minst två månader iallafall.
Det är det ena.

Människor i vår närhet dör i förtid. Det är vi inte förberedda på...inga pengar i världen kan skydda oss från den sorgen. Det måste vi gå genom.

Sjukvårdspersonal jobbar häcken av sig, ibland utan rätt skyddsutrustning och utan risktillägg.

DE BORDE HA RISKTILLÄGG!!!

Vad gör jag? Jag jobbar med en fotoutställning jag skulle haft vernissage på den 25 april. Jag meddelade galleriet att jag ställer in och att jag förhoppningsvis kan ha den i höst. Det vet vi inte, men jag gör den klar för att hängas.

Jag jobbar också inom vården. Väldigt tacksam idag för att jag gick utbildningen när jag var ung. Idag är jag stödassistent, undersköterska och fotograf. Kollegor inom fotografi har skojat och hånat mitt val. Man ska BARA vara fotograf. Det andra valet är löjeväckande.

Idag är det inte löjeväckande. Idag är jag vårdpersonal i första hand. Fotografiet kommer sen.

Alla, var rädda om er så ses vi när detta är över.

På jakt

Jag är på jakt efter bilder till projektet som kommer bli min nästa bok. Hittade ingenting förrän vi kom till vår gata. Där bor ju katterna. Som om det bara skulle vara så.

Compañera

Ensam är (inte) stark. En fin klyscha. Och sann. Förr trodde jag tvärtom. Och nu förstår jag ju varför. Jag hade inte rätt människa bredvid mig i livet. Vi har det fint, min compañera och jag. Nu är jag glad att jag inte är ensam och stark längre.

Vi reser och har just kommit till en ny stad. Lagar den godaste maten tillsammans och imorgon ska vi upptäcka staden på nytt. Det är femton år sen vi var här sist. Har vi förändrats, har den? Det märker vi imorgon.

Lissabon

Lämnat ett mörkt, fuktigt och kallt Göteborg för en stund. Lissabon bjuder på bilder och annat perspektiv. Vandrar över 'de sju kullarna' på jakt efter något. En halvgalen kvinna satt vid vattenbrynet och matade måsarna...

Anteckningsbok och bra skor

När jag var yngre kunde jag gå i vanliga gympadojjor hur länge som helst. Nuförtiden gör fötterna ont efter ett par timmar på asfalt. Nu behöver jag ett par fotriktiga stabila skor eller sandaler, så jag kan fokusera på jobbet. En bra anteckningsbok behöver jag också. En aningen större och utan linjer. För linjerna begränsar mig till ord. Jag vill fylla den helt vilt, inga rader alltså.
En bra ryggsäck har jag redan.
Jag förbereder mig för flykt.

I yngre dagar ville jag bara bort från allt och andas in nya äventyr, nya erövringar och nya förälskelser.
Egentligen är allt precis som då, som när jag kunde gå i gympadojjor en hel dag. Jag har inte förändrats. Förutom att nu bär jag alltid på min kamera. Och det är inte så mycket flykt, utan mer jakt nuförtiden. En jakt på att hitta mig själv och att försöka förstå. Genom mina bilder.

Jag vill resa så lätt som möjligt. Det finns två skäl till det. För det första, jag kan koncentrera mig på annat än att kånka på bagage och för det andra är det lättare att ta sitt pick och pack och dra snabbt. Det är det avgörande. Jag lämnar bakom mig allt och drar. Jag ger mig själv möjlighet att få perspektiv.

Sedan vill jag hem och sparka av mig skorna. Öppna anteckningsboken och tömma kameran på vad jag har varit med om. Och förhoppningsvis förstå varför jag stack den här gången.

Att fotografera är att leva

Ett nytt vitt blad ska fyllas och få någon slags mening. Det gäller att ligga i, inte vara lat. Det kostar på, men det finns inget annat sätt. Att gå ut med kameran är att jaga. Det är nerv och liv. Att fotografera är att leva. Känslan är svår att beskriva. Det känns som att få in luft i lungorna, det pirrar i magen som när man är nyförälskad. Man är förälskad i livet. Och när den känslan infinner sig blir det bra, inte annars. Det går inte att försöka framkalla den, den bara infinner sig. Men det kräver rörelse, det går inte att stå still.

Jag känner mig lycklig över att jag inte har gett upp. Det hade varit alldeles för enkelt, men då hade det också blivit mörkt. Har du en gång upplevt den underbara känslan vill du dit igen och igen.

De som gett upp och tappat lusten eller passionen, kalla det vad man vill, skyller ofta på att den nya tekniken tagit död på allt. Det är sorgligt. Det är bara att lära sig den, utnyttja den. Grunden finns där alltid. Om det nu var så fantastiskt med den gamla tekniken, använd den då istället. Sätt in en rulle Tri-X i en analog kamera och gå ut och kör. Eller inse att det inte är tekniken som är din fiende. Det är du. Allting förändras hela tiden och har alltid gjort. Man kan välja att stanna eller att själv förändras med tiden. Finns något annat val? Man måste ju tillbaka till den där känslan, det är vad det handlar om.

Bilden är från ett projekt jag kallar Felis Catus. Det jobbar jag vidare med nu och det kommer bli en bok så småningom.
Så är det. Jag har flera projekt på gång och jag är bestämd med vad jag vill göra. Och då blir det så. Hur jag gör det är ointressant för betraktaren. Att börja är lätt, men det gäller också att avsluta. Varje projekt, varje plan ska sättas i verket och avslutas. Vill man hålla på måste man ta saker och ting på allvar, ta sig själv på allvar.

Annars kan man alltid skylla på tekniken;).

Rivstart

Imorgon är det nyårsafton och äntligen ligger ett nytt år framför oss. För mig är det viktigt med avslut. Det måste det vara. Jag behöver börja på nytt, ett nytt projekt. Och att avsluta är minst lika viktigt. Det gör jag nu. Det har varit en skittid i 2 1/2 år. Och det har jag inte tid med mer.
Så, jag känner på mig att 2020 blir ett bra år.
Jag ska börja med rivstart.

2020

Jag önskar alla en God Jul och ett Gott Nytt År!
Må vi ta hand om varandra bättre under nästa år och må vi ta hand om den underbara planet vi lever på.

Det finns andra sätt

Du kanske är mer beroende av sociala medier än du vill tro. Du har kontroll eller hur är det med det egentligen? Kan du ibland känna dig tom, som om att du missar något...eller stressad och rädd för att inte hänga med. Har du tappat greppet över allt som strömmar i media?
Kan du ibland fundera över att hoppa av hela karusellen, som egentligen inte ger dig någonting, men något stoppar dig att avsluta kontot?
Vad är du rädd för? Att bli ensam och inte sedd? Att förlora vänner? Förlora jobbmöjligheter? Att inte finnas?

Om du ställer dig dessa frågor kanske den här videon kan hjälpa dig på traven. Att hitta tillbaka till ditt liv utan Facebook mm, umgås med vänner och se kvaliteter i vad du kan ha missat under tiden du var så upptagen med att alltid vara uppdaterad, uppkopplad och påverkad. Det går att leva utan. Jag lovar, jag har gjort det i två år. En ren befrielse, om du frågar mig. Det är en styrka att stå emot och gå mot strömmen.

Känner du inte alls igen dig i det här, behöver du inte slösa din tid på det här inlägget. Bra för dig.

Lene Marie Fossen

Av en ren händelse upptäckte jag den här fotografen igår när jag tittade på Youtube. Det var ett TedTalk med Morten Krogvold och Lene Marie Fossen. Jag blev helt tagen av denna kvinnas bilder och hennes känsla.
Svårt anorektisk och med en styrka och ett driv sällan skådat. Jag ville veta mer om henne och letade på internet.
Fick veta att det kommer visas en dokumentär om henne och hennes skapande med premiär i januari 2020 i Norge, samtidigt som det släpps en bok. Filmen heter "Selvportrettet" och boken heter "The Gatekeeper". Jag fick också veta att Lene Marie, sorgligt nog, avled den 22 oktober, för knappt två veckor sedan, bara 33 år gammal.

Hennes självporträtt är det starkaste jag någonsin har sett och de går rakt in mig. Hon har sagt "Det handlar inte om anorexi, det handlar om mänskligt lidande".