Två år har gått och jag har befunnit mig i skuggan av mig själv. Det är nästan på dagen nu, som det svartnade och jag slog i ansiktet hårt mot badrumsgolvet. Ett förödande fall. Svår hjärnskakning, som ledde till hjärntrötthet och senare depression.
Två år utan arbete. Två år av förtvivlan och längtan efter att få mitt liv tillbaka. Jag ville tillbaka alldeles för snabbt och ironiskt nog ledde det till försämring. Det blev svart.
Nu är jag nästan framme vid slutet av den tunga, men samtidigt lärorika resan. Känner en slags ödmjukhet inför allt som hänt. Det finns någon därinne jag har behövt vårda och stötta. Jag har misslyckats, rest mig och misslyckats igen. Jag var inte färdig, inte redo. Jag sökte hjälp och fick den.
Idag är jag redo. Livslust och ork är tillbaka. Jag vill arbeta igen. Testa gränserna, se skörheten och inte ha bråttom. Ja, jag är otålig och envis. Det kommer gå bra om jag tar ett steg i taget. Det är den utmaningen jag har framför mig.
Bara att skriva om det här betyder att jag har kommit över tröskeln och är på rätt sida.
Jag är för alltid förändrad och accepterar det. Men vad intressant! Jag vill veta allt om henne som trätt ur sin skugga.
