Dokumentären om Josefin Nilsson drabbade mig och många. Mäns våld mot kvinnor.
Jag är en kvinna som har drabbats av våld i två relationer - med kvinnor. Jag tror att, i debatten, glömmer man lätt bort att våld även förekommer i samkönade förhållanden. Det är ju ännu jobbigare att prata om. Varför? Jag tror att det har att göra med att man först får kämpa för att överhuvudtaget ha en homosexuell relation i ett heterosexuellt samhälle. Sedan kommer slagen och då är man tyst som en mus. Vad skulle polisen säga om jag hade anmält? Hade de skrattat åt mig?
Jag blev slagen gul och blå. Mitt hår drogs av. Jag slogs i huvudet mot ett sånt där gammaldags element. Hon tog stryptag på mig. Jag överlevde, men slutade leva. Bad henne att sticka kniven i mig, som hon hade i ena handen samtidigt som den andra knuffade ner mig i ett tomt badkar.
Idag lever jag i en underbar relation. Ibland tackar jag min fru för att hon är så underbar. Jag får nypa mig i armen. Såhär är det nu och hon säger: Men älskling, det vi har nu är helt normalt. Normalt. Inga slag, inget hån. Det tar tid att vänja sig.
Idag är jag glad att kunna berätta om helvetet.
The documentary about Josefin Nilsson hit me and many. Men's violence against women.
I am a woman who has suffered violence in two relationships - with women. I believe that, in the debate, one easily forgets that violence also occurs in same-sex relationships. It is even more difficult to talk about. Why? I think it has to do with having to fight first to have a homosexual relationship at all in a heterosexual society. Then comes the beating and then you are silent like a mouse. What would the police say if I had registered? Had they laughed at me?
I was beaten yellow and blue. My hair was pulled off. I was hit in the head against such an old-fashioned radiator. She took a stranglehold on me. I survived, but stopped living. Asked her to stick the knife in me, as she had in one hand, while the other pushed me down in an empty tub.
Today I live in a wonderful relationship. Sometimes I thank my wife for being so wonderful. I get to pinch my arm. Here it is and she says: But darling, what we have now is quite normal. Normal. No beating, no mockery. It takes time to get used to it.
Today I' m happy to be able to tell about the hell.
(Google helped me to translate and that is not always fortunate. Tried to correct it:)
