En bild säger mer än tusen ord

En bild säger mer än tusen ord...kanske en klyscha, bestäm du. Hursom, sanningen bakom den här bilden kommer jag aldrig avslöja. Det är en hemlighet.
Men! Jag skulle gå i en liten workshop med Chia N. Löfqvist i gummitryck för ett antal år sen och jag valde den här bilden. Chia var en god vän och ville konsten, vad det än kostade.
Så vi satte igång. En lång och giftig process och Chia lät ingen av oss hantera det giftiga, det gjorde hon. Och jag frågade var hon fått alltifrån, hon var då mer en mussla än vanligt. Chia var den vackraste av musslor, så mycket inom sig, för ingen. Men i sin konst släppte hon loss sina drömmar och sina demoner. Nu är du någon annanstans, fina kvinna. Så mycket du gav oss, finaste Chia.

Uppåt och framåt

Jag befann mig på en av mina värsta resor en dag i juli. Nere på botten av mig själv var jag och visste inte vilken väg jag skulle gå. Uppåt eller nedåt. Försökte klara skallen och se vad som var viktigast. Jag reste mig sakta, la en saftig loska, åt dem, på asfalten bakom mig och bestämde mig för att bara gå uppåt och framåt.

Kamerateknik och inspiration

Man kanske tar en busstur ner till Malmö för att besöka en firma som rengör kamerasensorer. Man kanske letar upp ett trevligt kafé medan man väntar, dricker ett par koppar kaffe och tar en macka. Man kanske läser ur 'Hängiven' av Patti Smith. Man kanske sedan strosar runt på den gamla kyrkogården med sina labyrinter och tänker på vilka de en gång var, de som nu vilar där. Man kanske hittar en höstkastanj, som man smeksamt känner på i jackfickan. Man kanske sätter sig på en ledig bänk i solskenet och fortsätter läsa ur Smiths bok. Man kanske går lite och lyfter blicken mot okända fasader. Man kanske får inspiration att själv skriva ett litet stycke.

Sedan, kanske, kan man gå och hämta sina kameror och tänka på att det var ett kort, men fint besök i en annan stad. Kanske gör man det.

Kattfolk

Sägner säger att kattdjuret är diaboliskt, falskt och mystiskt. Människan har alltid haft ett speciellt förhållande till katten. Dyrkande eller med avsky. Allt detta applicerar på människan. Katten vet jag var jag har. Hon kör inget falskspel. Förställer sig inte och låtsas inte vara vad hon inte är. Hon är helt ärlig. Vill hon något, säger hon det, vill hon inte, så får du veta med besked.
Människan klär in sig i ord och tränar bort sitt kroppsspråk. Svårt att läsa av. Och vi behöver kunna läsa av för att känna oss trygga.
Jag har svårare och svårare för att lita på människor. Det beror inte på mig, det hade väl varit enkelt. Nej, människor blir räddare och räddare för att visa vilka de är med alla styrkor och svagheter. Varför? För att vi dömer och vi dömer hårt.
Katten vet inte vad det är att döma. Jag håller mig helst till kattfolk.

Att se igen

Äntligen kan jag se horisonten och känna att livet är för mig också. Så lätt det gick. Jag trodde aldrig att jag skulle komma hit. Så svårt det var.
I veckan har jag varit en del av ett sammanhang. KASAM...känslan av sammanhang. Livsviktigt.
Jag har börjat jobba.
Och jag behöver den näringen för min kreativitet, jag vet det. Måste ha båda i mitt liv för att det ska fungera. Små steg som är gigantiska. Att se igen.

Minimalism är inget nytt för mig

Det pratas om minimalism överallt. En trend. Man ska försöka sluta shoppa hela tiden och vara nöjd med det man har och dessutom spara en massa pengar. Svårt i början sägs det, man kan börja med en vecka, för det är en svår avvänjning. Så kan man läsa lite här och var. Jisses, säger jag. Jag är riktigt inne och det har jag varit länge. Det har inte heller varit svårt. Hur enkelt som helst för mig, det som verkar vara världens grej just nu, att leva minimalistiskt. Se bara till att ha en låg kommunallön, samtidigt som du är kulturarbetare. Grattis! Du är minimalist.

Resa med dig

Du har en vecka semester kvar och jag har all tid. Vad ska vi göra? Jag sitter fast i min sjukskrivning några veckor till, så säg bara. Vart vill du åka? Till solen? Till värmen? Till där jag inte behöver tänka, vill jag. Kommer du ihåg när vi var på Zakynthos, den där fina lägenheten som låg avskild med världens utsikt? Jag tog en morgonbild på dig. Och hela dagen låg framför oss som ett oskrivet blad. Körde runt på slingriga vägar och bara var. Dit vill jag. Till den resan. Kan vi åka dit? Till den känslan.

Subscribe and translate

From now on I have made it possible to subscribe to Blackbox and to get a notification everytime I post something. All you have to do is to write your email address in the subscribebox to the right. And from now on all my posts will be in swedish and for you who want can easily translate by pushing the translationbox also to the right.
A boring post, I know, but you could always look at the picture:)

In the midst

Life, to look forward to and to feel the timewarp when you think back. Years passing faster and faster. Fortunately, I have heard from old people, it get's a bit slower at the end. Isn't that a relief?! Well, I don't know about that. No, I guess.
Finally after some relationships I found the person I want to live with until the end. No more thinking about how long this will last and counting the months, like some kind of competition.
Now it's more 'I hope we will have a long life  together and who will pass away first?' Always something...

Ut ur skuggan

Två år har gått och jag har befunnit mig i skuggan av mig själv. Det är nästan på dagen nu, som det svartnade och jag slog i ansiktet hårt mot badrumsgolvet. Ett förödande fall. Svår hjärnskakning, som ledde till hjärntrötthet och senare depression.
Två år utan arbete. Två år av förtvivlan och längtan efter att få mitt liv tillbaka. Jag ville tillbaka alldeles för snabbt och ironiskt nog ledde det till försämring. Det blev svart.
Nu är jag nästan framme vid slutet av den tunga, men samtidigt lärorika resan. Känner en slags ödmjukhet inför allt som hänt. Det finns någon därinne jag har behövt vårda och stötta. Jag har misslyckats, rest mig och misslyckats igen. Jag var inte färdig, inte redo. Jag sökte hjälp och fick den.

Idag är jag redo. Livslust och ork är tillbaka. Jag vill arbeta igen. Testa gränserna, se skörheten och inte ha bråttom. Ja, jag är otålig och envis. Det kommer gå bra om jag tar ett steg i taget. Det är den utmaningen jag har framför mig.
Bara att skriva om det här betyder att jag har kommit över tröskeln och är på rätt sida.
Jag är för alltid förändrad och accepterar det. Men vad intressant! Jag vill veta allt om henne som trätt ur sin skugga.