Min käraste,
Vad vore jag utan dig? En liten lort, som Astrid sa.
Försöker vara människa. Och vad är det? Att leva från år noll tills det tar slut...?
Någonstans i mitten är jag och det är den svåraste biten. Att hitta mening där.
Man förstår ju nu att livet är ändligt. Jag visste alltid, men förstod inte innebörden i det. Sen förlorade man någon viktig och det blev glasklart.
Och vad händer sen? Ingen aning.
Men hur fortsätter man efter en krasch mitt i livet? Vilken väg ska man gå?
Vad är viktigast? Det är just det. Vad är viktigast?
Drömmarna har krympt med tiden för att man vet att tiden är begränsad. Måste dom bli mindre för det? Drömmarna. Eller har de krympt för att man blivit äldre? Helt naturligt?
Kanske svaren finns runt hörnet? Man måste bara ge lite mer. Kanske. Se det som finns alldeles intill. En vacker dag är allt borta. Ingen katt som jamar efter mat...hur jobbigt än det kan vara. Ingen mamma att gå promenader med längre. Kanske ingen varm fru bredvid en i sängen längre. Vad är då all strävan värd att försöka fylla livet med annat? När allt fanns framför en hela tiden? Svara, någon!
