Ut ur skuggan

Två år har gått och jag har befunnit mig i skuggan av mig själv. Det är nästan på dagen nu, som det svartnade och jag slog i ansiktet hårt mot badrumsgolvet. Ett förödande fall. Svår hjärnskakning, som ledde till hjärntrötthet och senare depression.
Två år utan arbete. Två år av förtvivlan och längtan efter att få mitt liv tillbaka. Jag ville tillbaka alldeles för snabbt och ironiskt nog ledde det till försämring. Det blev svart.
Nu är jag nästan framme vid slutet av den tunga, men samtidigt lärorika resan. Känner en slags ödmjukhet inför allt som hänt. Det finns någon därinne jag har behövt vårda och stötta. Jag har misslyckats, rest mig och misslyckats igen. Jag var inte färdig, inte redo. Jag sökte hjälp och fick den.

Idag är jag redo. Livslust och ork är tillbaka. Jag vill arbeta igen. Testa gränserna, se skörheten och inte ha bråttom. Ja, jag är otålig och envis. Det kommer gå bra om jag tar ett steg i taget. Det är den utmaningen jag har framför mig.
Bara att skriva om det här betyder att jag har kommit över tröskeln och är på rätt sida.
Jag är för alltid förändrad och accepterar det. Men vad intressant! Jag vill veta allt om henne som trätt ur sin skugga.

The seagulls and their teenagers

It's a pure joy to sit and watch life on the rooftops. The blinders of the windows were shut all day, windows closed like in the mediterranean countries in summer. We had 32 degrees Celsius today.
In the evening we open up and I sit in the sofa and watch the seagulls. The young ones are already flying and it reminds me of how short summer is. How is their perspective? Busy making the babies, laying on the eggs and one day the little ones fall down from the rooftop, exactly like planned. The parents risk their life to protect them. And now they fly, the little ones. In a blink of my life. What is time to them? I would like to talk to a seagull with experience one day. That would be an interesting conversation. I could tell her something too.

To blog

To blog is a fantastic way to write a diary. In my case with a text and a picture. I don't care, honestly, about readers or comments. In fact I don't want any comments. I just write about what's on my mind at the moment. If anyone is reading, great, but it does nothing for me. I write for myself. Thoughts and memories here and there. It's like therapy in a way and I recommend doing so. Stop the 'likings' (giving away energy) to pump the ego of someone, unless you really mean it. Give yourself a go and get to know yourself.

Rikta om kameran

Fotografi grundar sig inte på teori, den grundar sig heller inte på kunskap från fotoskolan.
För att våga fotografera krävs mod och att vara livrädd på samma gång. Och så behövs bränsle, mycket bränsle.
Nu är det jag som är bränslet. Det är det kanske alltid.
Jag har gått igenom en skärseld. Minns känslan av vanmakt, att bli lämnad kvar som en liten spillra med skuld. Jag reser mig och förstår att världen kan vara iskall en sommardag i juli.
Att rikta kameran mot sig själv kräver mod. Blottad, naken i fosterställning. Alltså finns jag och är.
Att tvingas vända på bevisbördan om vad det egentligen är att vara människa.
Vi faller ibland och det är helt naturligt. Var inte rädd. Stanna kvar, du kan lära dig något om dig själv.
Kanske kommer du att rikta kameran mot dig själv till slut. Då har du kommit en bit på väg.

Husdjur

Katten jamar i högan sky. I flera timmar har hon glott på oss med sina stora ögon. 'Äntligen äntligen har de fattat'. Fattat att det är helg och helg betyder FISK. Hur kan hon veta?
Ute regnar det, känns som en slags katarsis, en rening av allt. Idag är en bra dag. Katten jamar på för den där fisken måste ju koka först och det tar för lång tid. Hon vet, katten, samma visa varenda helg. Och ändå helt beroende av att vi förstår hur viktigt det är för henne.
Det handlar om kärlek förstås, att vilja någons bästa. Det har hon nog ingen koll på. Men hon tycker säkert att vi är bra husdjur.

Slowly going home

Soon I will return to my hometown in Sweden. But Athens and the view from my place was my home for one month. When you stay in a place for that long things changes around you. I was here by myself and maybe that contributed to that feeling. Things grow on you, you get familiar with your surroundings. You are forced to get out of your comfortzone and that is necessary for a person who wants to stay creative. But I recommend it to everyone. You grow. And especially if you go solo.

Athens and it hurts

Taking a walk and this is what you encounter every now and then. People suffer in Athens, refugees, homeless people and retired people as well. It hurts. I can't do anything but to show that people suffer. The economic crisis here in Greece isn't helping. Tourists walk around Syntagma, Plaka and Monastiraki as they always did. Spending money. I bought some napkins from an old man outside a church for 1 €. He looked really happy and that hurt.

Twins

We went to the Museum of Natural History once when I was eleven years old. It was the most exciting experience I ever had outside school. And the most exciting were the Siamese twins. I had no idea about what that was and studied them in the glassjar with formaline for a long long time. I understood they died a very long time ago, so I didn't feel sad. More curious.

A long long time passed, say like 45 years.
I wanted to show my wife this very special experience and we went there a couple of years ago. "No, the twins are no longer in the exhibition, for different reasons. Read: Not to upset people. Would you like to see them anyhow?" Did we, Hell yea, that's why we came in the first place. Don't know what happened after that more than we were led into a special room and there they were! Beautiful, just like I remembered.

Now it's decided from some politician with moral as high standards taste they have to go. Where, is my question? It could upset people! Of course! But if we never got upset, means we don't live, my dear.
Here is my contribution to them, the Siamese twins.

Happy Easter, Athenians!

Yes, this weekend the greek-orthodox church mourn the death of Jesus Christ and tonight at 00.00 celebrates the ressurection of Him. They have fasted for 40 days, which nowadays means no meat, no eggs, no milkproducts. But after midnight tonight they all eat grilled lamb, preferably a whole lamb to share. The restaurants are fully booked. And fireworks of course.
I spoke to a woman about how important  their tradition of Easter is, the most important actually. The kids get presents, new clothes and new shoes.
When I told her about how we celebrate, she was shocked. Well, it's all preference.
I'm not religious at all. But I can envy the strong tradition of doing something together like that. They go to church on Good Friday and at nine o'clock pm they go in processions from the churches and there are many churches.
And then there is the light, at midnight. Jesus is back! Everyone lits candles.

And since the crisis in economy here in Greece still is very obvious and a reality, I understand that it may be even more important.

And what do I do? I enjoy the sun that finally came to Athens, spending time on the huge terrace and enjoy being here. In my solitude.

Käraste, hur blev det sen?

Min käraste,
Vad vore jag utan dig? En liten lort, som Astrid sa.
Försöker vara människa. Och vad är det? Att leva från år noll tills det tar slut...?
Någonstans i mitten är jag och det är den svåraste biten. Att hitta mening där.
Man förstår ju nu att livet är ändligt. Jag visste alltid, men förstod inte innebörden i det. Sen förlorade man någon viktig och det blev glasklart.
Och vad händer sen? Ingen aning.
Men hur fortsätter man efter en krasch mitt i livet? Vilken väg ska man gå?
Vad är viktigast? Det är just det. Vad är viktigast?
Drömmarna har krympt med tiden för att man vet att tiden är begränsad. Måste dom bli mindre för det? Drömmarna. Eller har de krympt för att man blivit äldre? Helt naturligt?
Kanske svaren finns runt hörnet? Man måste bara ge lite mer. Kanske. Se det som finns alldeles intill. En vacker dag är allt borta. Ingen katt som jamar efter mat...hur jobbigt än det kan vara. Ingen mamma att gå promenader med längre. Kanske ingen varm fru bredvid en i sängen längre. Vad är då all strävan värd att försöka fylla livet med annat? När allt fanns framför en hela tiden? Svara, någon!